M-potentialen

Valfrihet eller plikt?


Hur bra kan organisationen bli? Är det ens moraliskt försvarbart att INTE kontinuerligt sträva efter sin fulla potential? Immanuel Kant (1724-1804, grundare av den kritiska filosofin) kom fram till att allas plikt är att blomstra, att vi ska ta väl vara på våra respektive förutsättningar genom att göra det bästa möjliga av dem. Det är en plikt gentemot oss själva och vår omvärld. ”Handlingar utförda av en naturlig instinkt, böjelse eller känsla saknar moraliskt värde.” För snart 250 år sedan kom denne store tänkare fram till att vi egentligen inte har något val, endast det bästa är gott nog, fokusera på det, ingenting annat. Lite hipp som happ duger inte.immanuel_kant_painted_portrait

Det fina i det här inlägget är just att det inte är aktuellt. Det är bättre än så, det är evigt! Varför göra något alls om man inte ens anstränger sig för att göra det så bra som man kan? Jo… naturligtvis finns det dagar och sammanhang där det räcker fint med att bara vara, att ta det lite som det kommer och endast agera på inspiration och lust. Men, hur rimmar den inställningen med att vara professionell? Den som är anlitad för att göra positiv skillnad, den som är utvald att utgöra del i en arbetsgrupp tillsammans med andra, kan den nöja sig med att låta uppenbara brister fortgå? Immanuel Kant retade sig på dekadens och jag retar mig på slöseri. Jag tror Immanuel hade gillat vårt verktyg som syftar till att hjälpa organisationer att leva så nära deras fulla potential de bara kan. Han kallade det moral. Jag kallar det att med nöje se sig själv i spegeln och säga: ”Det där gjorde jag så bra jag kunde”.